Japan 1994-05-23—06-02

Rune och jag ska åka till Japan på tjänsteresa. Det ska bli ett nytt ISO/TC 96, Cranes-möte där. De som inbjudit till mötet  är JISC (Japanese Industrial Standards Committee). Alla deltagare och experter ska bo på Hotel Springs i staden Makuhari. Det är fem minuters gångavstånd till själva sammanträdesrummen. Sverige/IKH hade sekretariatet för arbetsgruppen ISO/TC 96/SC 5, Cranes, Use, operation and maintenance.

Jag ordnar som vanligt alla arrangemang kring resan. Bokar flyg och hotell-rum samt anmäler oss till möten och sociala evenemang. Jag glömmer dock att berätta för japanerna att jag önskar få en dator med Microsofts Word på engelska, eftersom jag inte kan japanska.

På IKH hade vi just anställt en prao, en flicka i 20-års-åldern. På den tiden betalade Arbetsförmedlingen för praos tjänster hos företagen. Hon sade vid ett tillfälle, några dagar före avresan till Japan: "Kerstin, jag kan inte förstå hur du kan vara så lugn, som ska resa till Japan. Jag skulle själv varit alldeles "spattig" om jag skulle resa så långt bort. Jag svarade: "Man vänjer sig vid långresor i det här jobbet."

Före resan hade jag läst på om vett och etikett i Japan. Bland annat ska man lämna fram sitt visitkort med bägge händer. Och att ge presenter är viktigt. För övrigt läste jag på allt om Japan jag kunde hitta. I Svenska Dagbladet av den 7 april 1994 kunde jag bl.a. läsa följande:

* I det ögonblick den japanska affärsmannen säljer en vara till dig är han för evigt bunden av on, skulden. – Din köpeskilling har betalt hans familjs uppehälle, därför måste han på något sätt återgälda dig, annars "förlorar han ansiktet". – Japan är ett annorlunda land där köparen är kung och säljaren hans slav. Här kostar säljframgång pengar. Ju mer någon säljer, desto större blir skulden att återgälda. *

Mitt arbete i Japan var att skriva ut, för arbetsgruppen SC 5, de förändringar i standarder, som vi arbetade med. Vid detta tillfälle var det fyra stycken. Samt skriva protokoll från våra SC 5-möten. Jag upptäckte snart att det bara fanns tangentbord tillhörande datorerna med japanska tecken. Katastrof! Vad göra? Jag fick be om hjälp från en manlig japan som kunde Microsoft bra och en kvinnlig japanska som kunde datorn mycket bra. Eftersom Microsoft har lagt alla File, Edit, Wiew, Insert med mera på samma ställe på alla datorer och på tangentbordet låg motsvarande tecken på samma ställe på de japanska datorerna som de europeiska så kunde jag skriva text utan att egentligen förstå vad jag skrev. Jag visste var File, Edit, Wiew, Insert och Save as, Copy, Cut med mera låg på bildskärmen. Jag lärde mig tidigt att skriva maskin i min ungdom och då gick det ju ut på att skriva utan att titta på tangentbordet utan bara på manuset. Så trots att allt på datorn var inlagt med japanska tecken så kunde jag rätt klicka mig fram i den ordning jag lärt mig. Var bokstäverna satt kunde jag ju utantill. Och sedan fick jag ut texten på engelska! Och när jag kollade texten så var det inte många felslag. Tack Microsoft för denna ordning! Men otroligt fascinerande var det. Och många var imponerade av mitt arbete och det kändes ju bra!!

Tisdagen den 24 maj hade jag anmält Rune och mig till "Coctail Reception" , då vi alla deltagare minglade och pratade ditten och datten.

Den 28 maj gjorde vi en Kamakura Tour, som var en av de inlagda "Social programme".

Kamakura var på 1100-talet Japans huvudstad. Vid besöket kunde man få en bild av kulturen från den tiden. Gamla träd-tempel, enkla gravstenar och Buddhastatyer som stod på smala stigar. Vi såg även Great Budda, där vi fotade förstås. Den 120-ton bronzestatyn är 750 år gammal, "38-foot tall" (hur stort är det i översättning?).

Den 1 juni mellan kl. 01:30—17.00 gjorde vi "Technical Visit (Brewery) och på kvällen samma dag, kl. 19.00  var vi med på "Official Dinner". Otroligt god japansk mat serverades på ett rullande bord.

Efter middagen ställer sig alla på en lång rad och visitkort utbytes. Jag gjorde som jag läst om i vett och etikett-boken. Lämnade över mina visitkort med bägge händerna. Japanerna log och tackade. De vet att européer inte har den traditionen och blev väl lite fulla i skratt över mitt beteende.

Rune och jag tog ut några semesterdagar när vi ändå var så långt bort på världskartan.

Vi besökte See World och såg bl.a. en mycket ful valross samt vackra och smidiga delfiner.

Vi hann även med "att göra" Tokyo Disneyland.