År 1999 var det Sydkoreas tur att bjuda in till möte om standardisering om lyftkranar.
- "Det var ju exklusivt att få komma till Sydkorea för en liten svenska", tänkte jag.
- Flygresan gick från Stockholm till Seoul för en senare flygning till ön Cheju. Ön är en slags "resort island" för Sydkorea och där skulle själva arbetsmötena äga rum.
- Jag hade packat ned tre olika pärmar inför mötet. Det var ju som tillsammans med Ragna skulle hålla reda på Sveriges insatser i sammanhanget. Pärmarna innehöll alla information om gällande standardisering för lyftkranar, dagordning för olika arbetsdagarna, in- och utgående korrespondens mellan de olika ländernas deltagare, själva bokningsuppgifterna inför och efter resans slut samt information om de sociala eventen. Dessa hölls alltid vid de här internationella mötena.
- Vid flygplatsen i Seoul gick jag på toaletten. Jag tog med mig mitt handbagage in dit. Där någonstans måste jag ha tappat bort en av pärmarna. Jag upptäckte förlusten när jag kommit in på mitt hotellrum i Cheju.
- Jag bad en av mina manliga sydkoreanska arbetskamrater, Kim Dong, att kolla med Seouls flygplats om de hittat någon pärm. Men tyvärr. Den var försvunnen, förmodligen för eviga tider. Jag hade då blivit lite orolig och undrat hur jag nu skule klara mitt arbete. Det visade sig senare att det gick bra ändå. Mycket fanns i datorn och en hel del information satt kvar både i hjärna och ryggmärg.
- Kim Dong hade jag genom åren fått en mycket bra kontakt med. Det var så roligt med honom. För varje gång han tog kontakt med mig och ville prata med mig, på engelska, startade hand samtalet och sen fick jag alltid fylla i för han fastnade alltid på halva vägen av det han ville säga. Jag visste aldrig riktigt om jag fyllde i rätt men Kim Dong nickade alltid vänligt när jag var klar med min mening. "Hans engelska är väl inte den bästa", tänkte jag.
Dock, vid ett tillfälle när jag kom att sitta bredvid honom på ett arbetsmöte tjuvkikade jag på de anteckningar han gjorde på engelska från det som sades på podiet. Jag lutade mitt huvud lite extra för att se vad han skrev. Och det var den mest korrekta engelska man kunde tänka sig. Jag blev förvånad och glad och förstod att Kim Dong bara hade svårt att uttrycka i tal vad han menade. Men engelska kunde han överlägset bra, utan tvekan!
- Ja, det vet vi ju att det verkligen är skillnad på att prata och skriva på ett främmande språk. Likaväl som det kan vara samma fenomen på sitt eget språk.
- Kim Dong kom fram en dag och presenterade sin söta fru och jag fick naturligtvis en present av henne. Det fint inslagna paketet innehöll en vackert broderad duk. Jag log och tackade och kramade om frun. Det här med presenter, lite när som helst vid möten, var ju en vanlig företeelse i dessa delar av världen. Det hade jag blivit varse även tidigare på mina resor. I Shanghai, när jag var där på en tjänsteresa, hade jag plötsligt fått en jättefin rund, broderad plånbok med ett litet knäppe, av en av de kvinnliga, kinesiska tolkarna som var med på resan. Som tack för god assistans.
- Jag fick en fascinerande upplevelse vid denna tjänsteresa till Sydkorea. Jag hade nämligen skrivit ett tal på mitt hotellrum under en ledig dag från arbetet. Det talet hade jag tänkt hålla efter middagen vid en av de avslutande kvällarna. Jag hade nu träffat och umgåtts ed de här internationella kontakterna under minst fem år, både vid våra internationella möten på olika platser i världen och naturligtvis även per korrespondens genom åren. Och jag tänkte nu att jag skulle berätta för mina internationella arbetskamrater olika roliga upplevelser vi haft, utifrån mitt eget synfält, och sedan passa på att tacka för dessa. Vad som hände med anledning av detta tänkte tal är följande.
- Jag berättade för Kim Dong om talet. Informationen om mitt tal fanns ju inte med på kvällens sammanställda programpunkter, eftersom idén hade framkommit hos under själva vistelsen på ön. Vad som då hände var att jag blev inkallad till Presidenten för mötet. Presidenten var den person som högsta rollen för detta internationella möte i Sydkorea. Och han titulerades President. Jag fick komma till ett där Presidenten och Kim Dong satt och väntade på mig. Kim Dong till vänster om mig och Presidenten satt mitt emot mig. Han spände ögonen i mig och fråga vad jag hade tänkt säga i mitt tal. Jag förklarade. Presidenten stirrade mig åter i ögonen och fortsatte sitt frågande. Då sa jag till slut: "Om det är något problem med detta så kan jag avstå. Jag vill inte krångla till det."
- Då tittade Kim Don på Presidenten och sa till honom: "Jag tycker att Kerstin ska få hålla sitt tal."
- Efter viss tvekan gav Presidenten mig ett godkännande. Att en kvinna höll tal i Sydkorea hörde inte till vanligheterna och Presidenten hade varit rädd att det skulle vara något politiskt.
- Jag höll mitt tal och gjorde stor succé. Delegaterna skrattade gott och applåderade efter varje rolig episod som jag berättade från våra möten och våra skrivelser oss emellan.
- En av sakerna jag berättade var när jag en gång hade mottagit fax från den franska standardiseringsorganisationen. Faxet innehöll text på en standard på franska om lyftkranar. Själva dokumentet var så förnämligt uppställt enligt alla konstens regler vad gällde själva inskriften på mallen för standarder. Jag kunde då inte låta bli att sända ett fax tillbaka till Frankrike och fråga vilken kvinnlig sekreterare som hade gjort detta förnämliga arbete. Jag sa att jag ville ge henne beröm. Svaret tillbaka från Frankrike var följande:
- "Sorry to disturb your female chauvinism. I did it. Mr P. Chanard.
- När kvällen sedan var slut och alla fick gå fram till Presidenten och tackade honom för middagen, så sa han till mig när jag kom fram och tog honom i handen och tackade för middagen: "Thank you for your excellent speech!" Jag blev glad och log.
- "En insats för kvinnor världen," tänkte jag.
- När vi checkade ut dagen efter kom en manlig sydkorean fram till mig när jag stod vid hotellets disk. Han hade tårar i ögonen och sa: "Vi vill be dig om ursäkt för att vi ifrågasatte din önskan att hålla tal". Och så bockade han. Han var en av assistenterna till Presidenten. Jag kom av mig lite och visste inte vad jag skulle säga men blev glad och jag tackade honom för hans omtanke och välvilja att framföra denna ursäkt.
- "Hoppsan, hoppsan", tänkte jag, "det där måste ha känts tufft för en man från Sydkorea att säga."
- När Ragnar och jag var klara med tjänsteresan i Sydkorea, på ön Cheju, bestämde jag mig för att uppfylla min ungdomsdröm att ta semester och flyga "ned" till Bali. Ragnar följde med.
Se text i avsnitt Bali 1999.