- När Ragnar och jag var klara med tjänsteresan i Sydkorea, på ön Cheju, bestämde jag mig för att uppfylla min ungdomsdröm att ta semester och flyga "ned" till
Bali. Ragnar följde med.
- Nästan det första jag såg när jag tog en promenad
från hotellet i staden Ubud på Bali, var ett internet-café! Det kändes då inte som det "sista paradiset på jorden", som jag läste om som ung. För övrigt var det dock en underbar ö. Och senare var jag
glad att det trots allt fanns lite moderniteter på ön, som internet, så att jag kunde chatta lite med min son och vänner där hemma.
- Ragnar och jag hyrde en motorcykel på ön. Ragnar körde och jag satt där bak. En gång stannade vi vid en bro för att jag ville se en vidunderlig utsikt över Balisjön.
Ragnar satt kvar på motorcykeln och väntade. Vid bron stod kvinnliga försäljare. Och när jag ställde där för att se på utsikten kom ett gäng kvinnor fram till mig och ville sälja allehanda hemmagjorda
småsaker. Jag värjde mig och gick därifrån. Då började kvinnorna att jaga mig. Jag skyndade fram till motorcykeln och hoppade upp där bak och naturligtvis brände jag insidan på benet på avgasröret.
- "Aj, aj, aj".
- När vi sedan stannade motorcykeln för att titta på olyckans skeende var nedre
delen på benet ganska uppbränt. En man som iakttagit oss kom fram och frågade vad som hänt. Jag visade upp mitt ben. Han gick tvärs över gatan, gick fram till en aloeveraplanta och tryckte ut lite vit, nästan genomskinlig
vätska ur den. Han kom fram till mig och strök ut vätskan på mitt ben. Det lindrade med en gång. Jag tackade honom så mycket för hjälpen.
- Dagen efter gjorde Ragnar och jag ett besök hos en läkare.
Vi fick sitta ute i en trädgård och vänta på vår tur. De andra patienterna var människor som var från Bali. Jag kom i samspråk med dem och tog fram min medhavda karta och pekade på Sverige och berättade
att jag kom därifrån. En viss förundran uppstod då de varken hört talas om eller sett Sverige på kartan.
- Läkaren tvättade såret rent och skrev ut penicillin. Och så sa han att jag kunde vara glad
att jag fått aloevera-vätska på benet med en gång. Det hade åstadkommit en god, snabb effekt av läkningen. Och så sa han att jag absolut inte fick bada i Balisjön. Det kunde ge upphov till inflammation.
Jag lydde rådet men var lite ledsen för förbudet, då jag hade sett fram emot en simtur i sjön.
- Vad gällde Balisjön så gjorde Ragnar och jag ändå en båttur på sjön. När vi hade
varit ute och kört motorcykel så hade vi tidigare bokat in oss för en övernattning vid ett hotell som låg i närheten av Balisjön.
- Efter sömnen
den natten på hotellet blev jag väckt kl. 05.45 på morgonen av en man som knackade lätt på min dörr. Jag knackade sedan på Ragnars dörr och väckte honom. Vi följde sedan med mannen till en båt och
for vi ut på Balisjön. Anledningen till denna manöver var att vi skulle få se delfiner göra sina morgonritualer. Det gjorde de ungefär punktligt kl. 06.15 varje morgon. Otroligt! Det var en underbar syn! Delfinerna hoppade upp
i luften, slog med sina stjärtar och dök ner i sjön igen. De var vältrimmade tillsammans; man kunde ju undra om de gått en kurs?! Vilken uppvisning av naturen!
- Vi åkte sen vidare på motorcykeln ned till Padang Bei,
på sydöstra Bali, för att därifrån ta oss över med till ön Lombok. Den båtfärden skulle ta fem (5) timmar.
- När vi kom ned till Padang Bei blev vi genast stoppade av en polis. Han ville sevåra
internationella körkort. Och det hade vi inga.Jag hade sagt till Ragnar innan vi reste till Sydkorea att vi skulle införskaffa var sitt internationellt körkort men det blev aldrig av.
- Diskussion uppstod med polisen i Padang Bei, som agerade
trevligt och vänligt. Jag berättade för honom om den tänkta resan till Lombok. När polisen förstod att vi bara hade vanliga senska körkort sa han:
"För att slippa böter på detta ber jag er att ni tar
in på min brors hotell över natten, innan ni far vidare till Lombok." Ja, det var ju en bra deal, tyckte både Ragnar och jag.
- Polisen tog oss till det enklaste hotell vi någonsin sett. Vi skulle få ett lite enkelt rum med
var sin hård träbrits med enkla tunna madrasser. Men, so what, vi var ute på en spännande resa. Vi tackade polisen och hans bror och bokade in oss. Vi placerade våra saker i det enkla rummet och sedan tog vi en promenad ner till
hamnen, åt en middag där och gick sen hem till rummet och somnade på var sin träbrits.
- Frukosten, dagen efter, var bra. Någon hade gjort i ordning vad man
behöver för livets nödtorft bestående av kaffe, bröd och yoghurt. Vi betalade våra rupiah till polisens bror. Tackade och sa hej.
- När vi kom ned till
båten som skulle ta oss till Lombok stod polisen där och vinkade av oss. Trevligt.
- Vi hade gassande sol under fem timmars överfärd från Pedang Bei till Lombok.Vi
drack mycket vatten och gick ofta ned under tak på båten.
- Vid framkosten till Lombok kändes det som om vi backat tiden till svenskt 50-tal. Det var inte mycket bilar
på vägarna, mest cyklister, mopedister och hästar. Vi tog in på ett hotell som låg nere vid Indiska Oceanen. Det var ett så vackert läge och rummet var fint och välstädat. Ragnar och jag bestämde oss här
för att ta in på samma hotellrum, eftersom det fanns två avdelade utrymmen för sängarna och detta skulle hålla kostnaderna nere. Vi var noga med att behålla våra yrkesroller även privat, då vi inte hade
något sexuellt förhållande utan bara var väldigt goda vänner och trivdes i varandras sällskap.
- Ragnar valde direkt att vila på rummet. Jag tog på mig en baddräkt och svepte in mig i en sarong och gick
ned till hotellets pool.I poolen låg åtta damer från Holland och flöt. Utanför grinden stod två pojkar som ville sälja handgjorda små saker till damerna. En pojke såg ut att vara i tonåren och den mindre
kanske 8-9 år. Två av damerna vid bassängen schasade med händerna till pojkarna att de skulle gå därifrån. De bad även vakterna som stod vid grinden att säga åt dem att försvinna. Jag kände mig
ledsen för pojkarna.
- Jag lämnade poolen och tog en promenad ned till Indiska Oceanen. De två unga pojkarna följde då efter mig. Jag stannade upp och började att prata med dem.Jag berömde deras vacksra handarbeten
som de visade upp och ville sälja. Jag pekade på min sarong och sa att "jag har inga pengar med mig, som ni förstår."
- Ett lustigt samtal uppstod sedan.En av pojkarna
sa: "Men jag såg när du kom till hotellet att du hade en man med dig. Han har väl pengar?"
- "Ja", svarade jag, "men dete är ju inte mina pengar."
Den mindre
pojken sa helt plötsligt: "Jag skulle vilja ha din hårfärg." Då svarade jag: "Om du bara visste så söt du är i ditt mörka hår och med dina bruna ögon." Och så flög något in i min tankevärld
och jag sa: "Vet ni hur mycket jag måste jobba för att kuna åka på en sådan här resa? Och vet ni hur mycket jag betalar i hyra för att kunna bo i kalla Sverige?"
Och så berättade jag om mina långa arbetsdagar och vad hyran kostade där hemma. Jag omvandlade de svenska pengarna i pojkarnas valuta, så att de skulle förstå hur mycket pengar det handlade om. Pojkarna
tappade hakan. Den lilla pojken sa: "Ja, men du kan väl försöka sälja kokosnötter som ett extra jobb."
- Jag skrattade gott och förklarade att det inte odlades
kokosnötter i Sverige. Sedan gav den stora pojken mig ett smycke och sedan sprang de iväg. Dagen efter, när jag fick syn på dem igen gav jag dem en ganska stor slant. De bockade och log brett med sina vackra, vita tänder.
- Ragnar och jag fick fina dagar i Lombok. Vi solade, promenerade och vilade. Vid återkomsten till Pedang Bei stod polisen där, som vi tidigare lärt känna, och hälsade oss
välkomna tillbaka. Vi pratade en stund och utbytte adresser. Polisen önskade få ett brev från Sverige, vilket han också fick senare från mig.
- Ragnar
och jag packade ihop våra tillhörigheter, satte oss upp på motorcykeln för att åka tillbaka till Ubud. Då vi åkte någon kilometer blev vi snart stoppade av en polis, än en gång. Han stod mitt i vägen
med uniform och i svarta, långa stövlar. I mitt tycke såg han lite avskräckande ut. Han höll upp sin hand som stopp och Ragnar tvärnitade. Polisen vinkade åt oss att följa med honom in på kontoret. Han frågade
om vi hade internationellt körkort.
- "Nej", sa vi. Då sa polisen: "I stället för att ni ska behöva betala böter, undrar jag om ni har någon valuta
som inte jag har. Jag är nämligen samlare av världens olika valutor."
- Ragnar visste att han hade några engelska sedelpund i portmonnän, han tog upp dem och visade för polisen. Polisen nickade förnöjt och sade:
"Några sådana har jag inte." Ragnar gav honom dessa och sedan kunde vi kliva på vår motorcykel för vidare färd. Reflektionen av olika mutor av detta slag, både vad beträffande den första polisen och den andre, upprörde vare sig Ragnar eller mig. Att världen inte var rättvis kunde bara konstateras om och om igen. Senare eftertanke: "Undrar vad boten skulle ha kostat för att inte haft internationellt
körkort? Det kanske hade varit billigare?"
- Hemfärden till hotellet i staden Ubud med motorcykeln gick sedan utan några fadäser. Vi gjorde några utflykter till
med motorcykeln runt Balis östra sida under några underbara dagar. Bland annat blev vi hembjudna till en balinesisk familj att dricka te. Helt apropos.
- Sedan var det dags att packa och åka hem till Sverige igen.